Apelsinsäsongen har nu officellt börjat! Jag åt precis höstens första (för mig) apelsin, och den var underbart god. Gyllene. Saftig. Smakrik. Precis som en apelsin ska vara.
Om jag nu bara kunda komma på ett sätt att få bort apelsindoften från mina händer… Det är inte klokt vad den sitter! Tvål har ingen effekt. Alls. Känns det som.
Tur att man inte är allergisk. Tur att ingen i ens närhet är det.
Svårt att motivera sig att skriva, men här kommer iallafall ett smakprov av Inger Edelfeldts talangfulla novellskrivande:
“Du får absolut inte prata med främlingar”, sa mamman. Hon sa ordet “främlingar” så, att det drog en rysning genom Dittes kropp. En höst hade hon sugit på ett järnräcke för att känna hur det smakade. Precis så var smaken av ordet “främling”. Solen hade inte gått i moln, men vinden var smittad av ordet främling och kändes vassare.
Ur novellen “I fiskens mage”. Jag kan rekommendera 4 x Edelfeldt, fyra novellsamlingar samlade i en volym, för det ynka priset av 39 kr på AdLibris.
Ett tämligen värdelöst inlägg, men jag kände för att skriva något.
Jag är fortfarande helt såld på The Phantom of the Opera - vilket med tanke på att jag haft tillgång till Pirates of the Caribbean: At World’s End i en vecka utan att ens ha titta på filmen (bara bonusgrejerna) känns helt… fel. Men men. Jag känner mig själv, det går över. Tillräckligt iallafall.
Nåväl, en expansion till mitt tidigare inlägg. Jag kan nu konstatera att jag helt klart föredrar filmsoundtracket framför originalinspelningen (dvs musikalen). Skådisarna har inte samma range, de klarar inte alla toner, men det kan jag leva med. Framför allt så sjunger de på ett på ett sätt som är mer tillgängligt för mig, det är inte lika mycket operakänsla över det. Mer “vanlig” sång, liksom. Jag har ofta svårt för höga toner, höga röster - Håkan Hemlin’s insats i Nordman är perfekt, helt min stil. Inte så att jag inte gillar kvinnliga sångare, men det krävs lite mer, tja, substans. Och, speciellt när det gäller musik där texten är viktig, så föredrar jag att kunna höra vad som sjungs. (Vilket är något jag är notoriskt dålig på, tyvärr.) Kort sagt, filmmusiken är måhända musikaliskt undermålig jämfört med originalet, men trots detta mer behagligt för mig att lyssna på. Och det kan inte vara SÅ dåligt trots allt - min kära M har utan protester gått med på att lyssna på soundtracket upprepade gånger den senaste veckan. Ser fram emot att få honom att se filmen också.
Kan för övrigt tillägga att jag, efter att ha sett delar av filmen igen (och igen), blir mer och mer förtjust i Gerard Butlers insats som Erik. Inte helt perfekt röst och för lite missbildning (gissningsvis inte hans fel) vägs upp av riktigt riktigt bra skådespeleri. Och det ska inte underskattas, definitivt inte.
Har ingen annan sett filmen och har åsikter? 
Jag tycker inte om folk. Jag är rädd för folksamlingar. Det vill säga, när det är fler än en person utöver mig själv. Jag undviker situationer där jag kan råka träffa på folk. Överdrivet stereotypt svensk: undvika grannar, inte prata med folk i onödan, etc etc. Jag kan hantera det hela, uppenbarligen: jag studerar, går och handlar, tar en tur på stan, har jobbat med barngrupper och inom hemtjänst, trivdes rätt bra som lärare till och med. Men det är till stor del ett rent inlärt beteende - den naturliga reaktionen är att fly. Det fungerar givetvis bättre med folk jag känner; jag tycker hemskt mycket om att träffa kompisar och bekanta, även flera åt gången. Men allra helst en i taget.
Jag undviker att gå utanför lägenheten om jag inte måste, det skulle inte falla mig in att gå ut med soporna om jag inte hade ett annat ärende också och alltså måste gå ut. Jag föredrar att handla på vägen hem så jag inte måste gå ut en gång till. Jag undviker att gå ut när det är mörkt; trodde länge att det berodde på just mörkret, men faktum är att jag inte har så mycket emot att gå ut när det är mörkt om vädret är ogästvänligt. Inte lika stor chans att träffa på andra människor om det ösregnar eller är 20 minus. Situationer som kräver att jag tar mig ut tenderar att dominera dagen. Har jag föreläsning eller ska jobba på eftermiddagen så försvinner förmiddagen också eftersom jag inte kan slappna av ordentligt. Beroende på aktivitet och dagsform, såklart.
Jag gillar nätter. Ingen som skulle få för sig att ringa på dörren, eller på annat sätt tränga sig på. Lugnt och stilla. Mörkt och skönt. Ensamhet. Stillhet. Balans.
Ganska ofta, känns det som, så inträffar det saker som gör att främmande människor behöver gå in i lägenheten. Speciellt hos min pojkvän, och eftersom jag tillbringar en stor del av min tid där så påverkar det såklart även mig. “Under de närmaste dagarna” så ska det komma hit några och kolla ventilationen. Det är sådär lagom luddigt och vagt, vilket innebär att jag hela veckan har gått omkring och varit nervös. Folk som går förbi på loftgången får mitt hjärta att slå fortare, och på morgonen när jag ligger i sängen och mornar mig (eller har vaknat tidigare än planerat och försöker somna om) så kan minsta ljud få mig att hoppa till. Inte nog med att de kan komma vilken dag som helst, de kan dessutom komma vilken j-a tid som helst. M försäkrade mig att de inte skulle komma innan åtta, men kan man verkligen lite på det? Och när slutar de egentligen? Fyra? Fem? Sex? Kvällspass? Jag kanske ska poängtera att jag inte har något emot hantverkare - de är oftast väldigt trevliga och så. Men det är främmande människor. På mitt revir. Inte bra.
Hmm… När man skriver ner det så här så låter det rätt konstigt. Rejält konstigt, faktiskt. Undrar om man borde skaffa hjälp för sådant här? Men jag klarar mig rätt bra. Det är en naturlig del av mitt liv, så att säga.
Det var verkligen på tiden! Äntligen kanske det satsas mer på att bekämpa smärtan som så många kvinnor upplever under mensen. Blödandet måste man väl leva med, men smärtan? Definitivt inte! Mer förståelse bland läkare och bättre smärtstillande som faktiskt hjälper.
Jag vet inte vad jag ska tycka om det här: Aftonbladets artikel om pojken som såg att grannhuset brann, tog på sig sin spindelmannendräkt och rusade in i det brinnande huset. Å ena sidan, superbra att han räddade en bebis, givetvis. Å andra sidan… är det här en sund och naturlig reaktion för ett litet barn? För någon? Leka superhjälte och utsätta sig själv för fara? Borde inte det här räknas som skadlig påverkan från film? Vad hade hänt om han dött i branden, liksom. Ramaskri, “barn borde inte så se sådana filmer”, borde dräkterna verkligen säljas, etc etc etc. Nåväl, som tur är klarade han sig, och alla andra också. (Sedan kanske man inte ska ta Aftonbladets ord på vad som hände, heller.)
Just testing the livejournal syndicate feed. Yep, it seems to work.
Eftersom M är utomlands och jag kände mig lite ensam och smådeppig så såg jag på The Phantom of the Opera, det vill säga filmen från 2004 med Gerard Butler som Fantomen. Fantomen. Äsch, det låter så… fantomigt. Hero, kroppsstrumpa, djungel, liksom. Vi kallar honom vid namn istället, det är bättre. Gerar Butler som Erik, alltså. Berättelsen i sig själv är underbar, och musiken ska vi inte ens tala om. Perfekt film om man vill gråta lite för sig själv, perfekt musik att njuta av. Bland det vackraste någonsin.
Själva filmen var bra. Det jag skulle kunna klaga på är att det var lite för många, ehm, vad är motsatsen till flashback? Tja, för mycket nutid, helt enkelt. Själva historien som vi känner så väl igen är nämligen en (eller flera) flashbacks. Vi börjar i “nutid” (dvs ca 50 år efter själva historien), och genom ett helt fantastiskt grepp förs vi tillbaka till året då Christine blev operastjärna och Erik verkligen började gå utför. Det är mycket effektfullt att ibland påminnas om nutiden, men det görs någon gång för mycket, och rytmen bryts. Dock underbart, underbart, underbart.
Musiken. Ja, jag kan inte bedöma musik, har visserligen sett några musikaler och en opera men har knappast någon vana av det. Har dessutom inget särskilt bra musiköra, så mycket som kanske inte är “rent” går mig förbi. Jag har hört många klaga på skådespelarnas sång (ja, det är huvudskådespelarna själva som sjunger), men själv tycler jag det funkar riktigt bra. Det är vackert, oerhört vackert. Ibland kanske jag skulle vilja ha lite mer styrka i Christines sång, och ibland haltar Eriks röst litegrann - men på det stora hela, underbart. En del av de riktigt höga tonerna har tydligen sänkts ett hack för att underlätta för skådisarna, men det var inget jag märkte av alls, faktiskt. Christine låter vän, Erik passionerad. Det ligger något i det många säger, att Erik ska ha en helt perfekt röst, det hela bygger litegrann på det. Och visst hade jag å ena sidan önskat att de valde någon som verkligen verkligen kunde sjunga, men samtidigt kan jag inte tycka illa om Gerards prestation. Han funkade bättre som Dracula, javisst, men trots en lite svag inledning så fungerar han här med. Jag kanske kommer ha en annan åsikt när jag ser den igen, eller när lite tid har gått, men just nu är jag för awestruck för att inte älska filmen. M har delgett vissa tvivel över att se filmatiseringen, och med tanke på vad vissa säger om musiken är det kanske bra. Han skulle garanterat höra allt det där som inte jag hör. Samtidigt är det lite av ett eldprov - står den sig även utan perfekt sång?
Det mest störande är nog att Erik inte är så vanställd trots allt. Inte mer än att han kan skyla sig med ena handen. Och inte så att han är jobbig att titta på (även om han var oh så mycket sexigare som Dracula - lite synd, det). En sak har de dock lyckats med; när han står med ansiktet halvt i skugga i slutet och bara den vanställda sidan syns, då ser han riktigt galen ut. Bra spelat.
Sammanfattningsvis: jag skulle mycket väl kunna tänka mig att lyssna på bara soundtracket, jag kommer definitivt se den igen, och jag rekommenderar alla att göra det samma (åtminstone en gång :-P)!
Efter rekommendation av en vän har jag beslutat mig för att testa inget-schampoo-bara-balsam-metoden som det propageras för på lockigt.se. Det vill säga, man tvättar inte håret med schampoo, utan endast balsam. Det sägs (och ligger kanske något i) att alla dessa sulfater och silikoner visserligen tvättar rent, men både tar bort hårets naturliga balans och dessutom lämnar rester i, som sedan måste tvättas bort, och eftersom man rubbar balansen så blir håret allt fetare - en skyddsmekanism, man tar bort hårets naturliga försvar mot uttorkning vilket tvingar det att överproducera, vilket gör håret fett, man tvättar det igen, och så är den onda cirkeln igång. Nå, jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det hela, men en hel del låter rätt logiskt, och faktum är ju att mitt hår bara känns bra precis när det är nytvättat, och jag måste dessutom byta schampoo med jämna mellanrum eftersom de tycks förlora sin verkan efter en tids användning.
Det man bör göra är tvätta håret en sista gång med schampoo som innehåller sulfater men inga tensider (och inga uttorkande alkoholer eller för feta oljor, osv. Det finns en lista som sidan som jag länkade till ovan.) för att få bort allt ur håret, och därefter endast tvätta håret med balsam. Balsam som då varken innehåller sulfater eller några av de andra mindre bra ämnena. Sedan lär då håret återupprätta sin egen balans, i många fall bli mer lockigt, och generellt må bra helt enkelt. Som en liten bonus sägs det även att ett sådant här balsam är betydligt mer skonsamt mot färgen, vilket vore praktiskt med tanke på att mitt hår för tillfället är rött, och röd färg är inte precis känd för sin hållbarhet.
Nå, det låter ju enkelt, och jag har alltså beslutat mig för att testa. Jag har ju inget att förlora - känns håret dåligt är det ju vara att tvätta det med schampoo igen. Jag upptäckte att ett av mina favoritschampoon passar bra som sista-gången-schampoo (sulfater men inget av det andra), och på Willys hittade jag Naturelle Honungsbalsam, som inte innehåller något skadligt. Visserligen innehåller det veteprotein, som för vissa lär göra håret torrt och strävt, men eftersom ovan nämnda schampoo också innehåller det så tänkte jag att det är värt ett försök. Fungerar det inte så skaffar jag ett balsam utan protein, och fungerar inte det så är det nog inte rätt metod för mitt hår trots allt.
Under eftermiddagen blev det ordentlig schampoonering och sedan ordentlig balsamering. Tycker mig se att det är mer lockigt redan (har lite självfall i vanliga fall), men det kan ju vara en slump. Eller synvilla. Men jag har hört mycket gott om den här metoden - det blir spännande att se om det fungerar med mitt hår!
Idag föll första snön här nere i söder. (Första som jag sett, iallafall.) Inget som låg kvar, men väldigt trevligt ändå. Trots att det är opraktiskt så kan jag inte låta bli att önska efter mer. 