ingentinget

Eftersom M är utomlands och jag kände mig lite ensam och smådeppig så såg jag på The Phantom of the Opera, det vill säga filmen från 2004 med Gerard Butler som Fantomen. Fantomen. Äsch, det låter så… fantomigt. Hero, kroppsstrumpa, djungel, liksom. Vi kallar honom vid namn istället, det är bättre. Gerar Butler som Erik, alltså. Berättelsen i sig själv är underbar, och musiken ska vi inte ens tala om. Perfekt film om man vill gråta lite för sig själv, perfekt musik att njuta av. Bland det vackraste någonsin.

Själva filmen var bra. Det jag skulle kunna klaga på är att det var lite för många, ehm, vad är motsatsen till flashback? Tja, för mycket nutid, helt enkelt. Själva historien som vi känner så väl igen är nämligen en (eller flera) flashbacks. Vi börjar i “nutid” (dvs ca 50 år efter själva historien), och genom ett helt fantastiskt grepp förs vi tillbaka till året då Christine blev operastjärna och Erik verkligen började gå utför. Det är mycket effektfullt att ibland påminnas om nutiden, men det görs någon gång för mycket, och rytmen bryts. Dock underbart, underbart, underbart.

Musiken. Ja, jag kan inte bedöma musik, har visserligen sett några musikaler och en opera men har knappast någon vana av det. Har dessutom inget särskilt bra musiköra, så mycket som kanske inte är “rent” går mig förbi. Jag har hört många klaga på skådespelarnas sång (ja, det är huvudskådespelarna själva som sjunger), men själv tycler jag det funkar riktigt bra. Det är vackert, oerhört vackert. Ibland kanske jag skulle vilja ha lite mer styrka i Christines sång, och ibland haltar Eriks röst litegrann - men på det stora hela, underbart. En del av de riktigt höga tonerna har tydligen sänkts ett hack för att underlätta för skådisarna, men det var inget jag märkte av alls, faktiskt. Christine låter vän, Erik passionerad. Det ligger något i det många säger, att Erik ska ha en helt perfekt röst, det hela bygger litegrann på det. Och visst hade jag å ena sidan önskat att de valde någon som verkligen verkligen kunde sjunga, men samtidigt kan jag inte tycka illa om Gerards prestation. Han funkade bättre som Dracula, javisst, men trots en lite svag inledning så fungerar han här med. Jag kanske kommer ha en annan åsikt när jag ser den igen, eller när lite tid har gått, men just nu är jag för awestruck för att inte älska filmen. M har delgett vissa tvivel över att se filmatiseringen, och med tanke på vad vissa säger om musiken är det kanske bra. Han skulle garanterat höra allt det där som inte jag hör. Samtidigt är det lite av ett eldprov - står den sig även utan perfekt sång?

Det mest störande är nog att Erik inte är så vanställd trots allt. Inte mer än att han kan skyla sig med ena handen. Och inte så att han är jobbig att titta på (även om han var oh så mycket sexigare som Dracula - lite synd, det). En sak har de dock lyckats med; när han står med ansiktet halvt i skugga i slutet och bara den vanställda sidan syns, då ser han riktigt galen ut. Bra spelat.

Sammanfattningsvis: jag skulle mycket väl kunna tänka mig att lyssna på bara soundtracket, jag kommer definitivt se den igen, och jag rekommenderar alla att göra det samma (åtminstone en gång :-P)!