Archive for the ‘books’ Category

Game of Thrones

Tuesday, April 26th, 2011

No spoilers were included in the writing of this text.

Game of Thrones. If anyone should have missed it, it’s the HBO adaption of the A Song of Ice and Fire book series of George R. R. Martin. It’s one book per series, so the first series (10 episodes) covers the first book, and also takes it name from it. It premiered 17 April in the US (18th in the UK and comes to Canal+ in Sweden in May), and has already been renewed for a second season.

HBO’s marketing department knew no bounds when it came to GoT. Supporting fansites (including offering up announcements to them at the same time as the press); releasing trailers, behind the scenes clips, character specials etc online; creating an online game which leads to never-before-seen clips from the series; sending of elaborate scent boxes that provide clues to said game to various people, including critics, journalists and fan site creators; the GoT food truck; Iron Throne photo opportunities; Iron Throne pedi-cabs; attendance of HBO people at various fan meetings (including the giving away of GoT freebies); creating massive press coverage; screening episodes for fans; huge billboards; you name it. In terms of fan awareness, HBO wins hands down.

Why am I writing all this? Because I can’t remember ever having been this exited about a show. Everything else pales in comparison. I suppose the Pirates of the Caribbean and the Lord of the Rings films evoked that same fannish excitement, but even they don’t even get close to what I’m feeling now. I’ve been following the production for years now, eager for any scrap of information. Who’s been cast as who, they’re holding auditions for this character which means they’ve kept them in the show, they’re filming at this location which means that they will make that location in the books look like this in the show, etc etc etc. I didn’t attend the annual fan meetings (where GRRM and, when the casting was complete, some of the cast joined in), even though they were held in Belfast which isn’t really that far away, but that doesn’t mean that I didn’t read the minute by minute summaries that turned up online. In short, I’m invested.

And when the greatest moment of them all came, I wasn’t disappointed. When I was about to watch the first episode for the first time, my heart was beating like mad and my hands were shaky. Two episodes in, and this show is GREAT. There are no words to describe how good they are. (Don’t take my word for it, go look for yourselves!) The casting is AMAZING, the writing is SUPERB and the attention to details is TERRIFIC. In short, the entire series is OUT OF THIS WORLD. I wish I could stop waxing lyrical about this show, because if you listen to closely you might be disappointed when you watch it, but I just can’t.

That’s not to say that it’s completely perfect. My major niggle is, why on earth didn’t they let Tyrion and Jaime keep the Lannister blonde hair? There is absolutely no reason for it, and only makes them less distinguished. I mean, I get that it’s difficult to find an actor and an actress who are both good for their roles AND look like twins, but considering how many wigs are used, two more wouldn’t have been that difficult to fix. And the whole point of a certain plot point is that the Lannisters all have that yellow blonde hair. Grumble.

But it’s pretty darn close. And I’ve never seen a filmed version of a book be this close to the original. Not even LotR.

I’m rereading the books in anticipation of the release of the fifth book in July, and I must say, even before the series started, I saw the cast members while I read the book. Yes, the casting is THAT GOOD. And, I must say, it’s agony to reread everything; it’s like watching a train wreck I suppose, you know what’s going to happen but there’s not a darn thing you can do about it. Same goes for watching the show. But a good agony. If that makes sense.

Anyhow, the places to go to for GoT news are, among others, Winter is Coming.Net and GRRM’s livejournal.

Finally, one last mention. The intro is AMAZING. Both the music and the intro itself. A map of Westeros, camera pans over the locations we will visit in the episode (it varies between episodes) and the cities rise up in a steampunk-y way. And, almost hidden away, on the metal surroundings of the sphere, are etchings from the history of the Seven Kingdoms. I almost can’t stop watching - wish there was a way to make Youtube repeat. Did I mention that the intro is AMAZING. At the first viewing it looked a bit corny, but oh the detail, and the general mood, and the music, and… did I mention that the intro is AMAZING? Because it is.

Here’s a link to the intro on Youtube, since the embedding seems a tad unreliable.

*sighs happily*

a good day

Saturday, October 30th, 2010

We went into town today and I discovered three things:

  1. The Forbidden Planet here is HUGE. And, it’s got one of the original daleks from the 60’s on display! Sadly (but understandably) within glass, so there can be no touching.
  2. We found a nice clothing shop called Underground, that’s kinda like Shock in Malmö, but, well, less. A lot less. And much less diverse, sadly. But they had such a nice coat, and not too expensive either *drool* And the owner (I think) was nice. She was apparently dressed for Halloween, and I didn’t make the connection. I mean, she kinda looked like, you know, anyone that would buy clothes from that kind of shop and actually use them.
  3. The Waterstones in town (the bigger of them, I think) has THE LARGEST COLLECTION OF SCIENCE FICTION AND FANTASY THAT I HAVE EVER SEEN. Like, they had EVERYTHING. (except for the Sherlock Holmes collection with the original illustrations from The Strand, that I saw once in Malmö and have never seen since) (yeah yeah, it’s probably on Amazon.co.uk)

And we went past Ikea (which lies more or less in the middle of the city centre) and got some tunnbröd. Yummie! All in all, I’m starting to like this town a bit better. (just a bit)

Nej!

Thursday, November 6th, 2008

Michael Crichton har dött. En författare som kunde konsten att underhålla sin läsare, med ett enkelt och lättillgängigt språk. Hans böcker är några av de få böcker som verkligen spelas upp som filmer bakom mina ögon när jag läser; jag ser alltid bilder, men i speciellt Prey så var det som att se en film. Mycket häftigt. Den här killen säger det bättre än vad jag orkar kan: Michael Crichton got my son hooked on reading.

Alla böcker behöver inte vara djupa, svårskrivna eller litteraturvetenskapligt “accepterade” - underhållning ska inte underskattas.

 

                      

 

Förresten

Tuesday, October 28th, 2008

Finns det ett svenskt ord för cliffhanger?

Jag har mail och kommentarer att svara på, men jag är så himla trött, och förra inlägget tog längre tid att skriva än jag hade tänkt, så det får vänta till imorgon. Nu ska jag fylla varmvattenflaskan och lägga mig i sängen och läsa lite mer i The Curious Incident of the Dog in the Night-time. Hittills är den helt underbar. Jag älskar logiken i pojkens tänkande. Känner igen mig litegrann. ;-)

True Blood Back Beat

Tuesday, October 28th, 2008

Å ena sidan är jag inte jätteförtjust i True Blood. Böckerna är visserligen inte särskilt bra skrivna (den första speciellt är skrattretande), men de har en viss charm och man lär känna karaktärerna, och jag saknar dem nu när jag läst alla åtta böcker som finns (nästa bok kommer ut i maj nästa år, tills dess finns ju som tur är fanfic). Serien är stundvis mer välskriven (speciellt de första avsnitten), men karaktärsskildringarna lämnar en del övrigt att önska och sidohandlingarna som de slängt in, som egentligen inte är sidohandlingar eftersom de snarast tar över Sookies handling, är med få undantag totalt värdelösa och bra exempel på bortkastade pengar å serieproducentens vägnar och bortkastad tid å mina vägnar. Mycket synd, för det finns mycket potential att ta vara på i bok-canon. Varför hitta på eget när det inte ens är bättre eller över huvud taget bidrar till något vettigt?

Å andra sidan kan jag inte låta bli att titta, och jag ser fram emot varje nytt avsnitt även om jag tröttnar när jag ser dem och de bara schabblar bort allt intressant i en orgie i sex och vampyrblod. Men men. Som sagt, jag ser den ju trots allt.

Iallafall. Något som stör mig är alla dessa cliffhangers. De är inte bara värdelösa och handlingsbrytande, utan dessutom löjligt förutsägbara (nu vet jag ju vad som kommer att hända, men jag tyckte likadant innan jag läste böckerna). Men det slog mig inte förrän igår varför jag stör mig så.

Baktakt.

Avsnittets början illustreras av < och avsnittet slut illustreras av >. I vanliga fall ser en series struktur mer eller mindre ut så här, mycket förenklat givetvis:

< uppbyggnad spänning kris lösning eftermäle > < uppbyggnad spänning kris lösning eftermäle >

Typ. Medan strukturen i True Blood ser ut så här (från och med andra avsnittet, eftersom första avsnittet av förklarliga skäl inledde allt, och det fanns ingen cliffhanger att bygga vidare på från tidigare avsnitt):

< lösning eftermäle uppbyggnad spänning kris > < lösning eftermäle uppbyggnad spänning kris >

Detta skulle kunna ses som ett häftigt sätt att bygga upp serien på, wow, coolt, och så vidare.  Men tyvärr så funkar det inte på mig. Det känns fel. Baktaktigt. Nu är det ju inget fel på baktakt när det gäller musik (tror jag, iallafall om det är medvetet gjort), men det funkar inte i en serie. Iallafall inte i den här serien, uppenbarligen. Jag har egentligen ingenting emot cliffhangers i allmänhet, men i det här fallet… nej. När man väl kommit in i handlingen så bryts den, och när man nästa vecka återupptar den så finns det inte tillräckligt med tid för att fånga känslan igen, innan problemet är löst och handlingen travar vidare. Det blir lite grann “Ja just det ja! Hon var i fara och-… jaha. Där var det över. Så… skönt, att det löste sig.”. Kanske är problemet helt enkelt att de väntar för länge med att bryta, istället för att spara lite spänning till nästföljande avsnitt?

Men, ni andra tittare kanske tycker annorlunda?

lyckosamt

Monday, October 27th, 2008

Av olika anledningar så har jag knappt suttit vid datorn idag, så jag leker Gud (för att jag kan!) och skjuter upp publicerandet av recensionen till imorgon. Nu är det nämligen dags att sova, och jag borde iallafall skumma igenom den innan jag slår slag i sak.

Vi såg förresten tre avsnitt av House ikväll. Cooolt.  (Andra säsongen -jag har sett alla men det har inte Doktorn, och jag har tillräckligt dåligt minne för att tycka att avsnitten är lika bra nu som då. Jättepraktiskt1)

(Best of) dagens fångst:
* Cool fiberoptiklampa, svart med blått sken, batteridriven, helt underbar, kan stirra på den i timmar. Visste ni att om man är i mörker och ruskar på den lite så ser det ut som maskar och mönster och så? Testa. Helt fascinerande.
* The Curious Incident of the Dog in the Night-time, Mark Haddon. Har velat ha den länge, och idag sprang jag på en inbunden kopia på Oxfam, i princip nyskick. Priset? 99 p. Det är ett bra pris oavsett vad den skulle kostat annars (jag hade förstås inte köpt den i inbunden utan pocket, men), men eftersom det nu står tryckt £10.99 på omslaget så tycker jag mig ha tjänat £10. Trevligt!

Englandsobservation #4 + Anne Rice och hennes vampyrböcker

Friday, September 26th, 2008

Jag hade tänkt skriva något mer inspirerande ikväll, men jag är hemskans trött. Inhandlade dessutom Anne Rice’s Queen of the Damned idag, superbilligt på Oxfam (typ brittiska Myrornas), och när Doktorn sa att han tänkte lägga sig och läsa så kändes frestelsen att göra detsamma oemotståndlig. Jag läste första boken, Interview with a Vampire, när jag var liten (flera gånger faktiskt), men när jag för några år sedan började med andra boken (ja, Rice har ju skrivit en hel radda med böcker i vampyrserien. Hur många kan de vara nu? 17? Ingen aning, och orkar inte googla), The Vampire Lestat, så fastnade jag någonstans halvvägs och det blev aldrig av att jag läste färdigt.Nu råkar jag älska filmen Queen of the Damned, som visserligen ska bygga påbåde andra och tredje boken tror jag, men jag har ingen egentlig koll), och när jag bläddrade lite i boken på Oxfam och insåg att Jesse är med i den så kunde jag inte låta bli. Får se hur bra boken är. En vampyrs bekännelser måste vara århundradets mest överskattade bok, men det betyder ju inte att den är dålig. Och vampyrer… vem kan mostå dem?

Och ja, jag hade de första fem (tror jag) redan (på engelska), men de ligger givetvis magasinerade i Sverige. Att jag inte tog med demhit! Gah! Alldeles för många böcker som blev kvar istället för med (av naturliga skäl, men ändå). Tur det finns hur många billiga bokställen som helst i den här staden.

Vilket leder mig till englandsobservation nummer 4: boklådornas land. Det är gissningsvis vanligare förekommande i större städer, och jag har egentligen bara London och Cambridge att basera detta på, men England är i sanning boklådornas land. Kanske beror det på att det skrivs (antar jag) fler böcker på engelska än på svenska? Kanske är britterna bara mer angelägna om att bli av med gamla böcker istället för att låta dem stå och skräpa i bokhyllorna? Kanske hatar britterna böcker och säljer alla gamla presenter och gåvor? Vem vet. Jag tackar och njuter. Att kunna gå in i en bokaffär och inhandla en inbunden Pratchettbok för 99 p -  det är livet det. Eller en bok man länge letat efter för £2 eller £3, det händer för jämnan och det är livet det också. Japp, man reser hit med en bok och reser åter med hundra, så är det bara. Boklådornas land.

uppslukad

Wednesday, September 24th, 2008

Jag har varit totalt uppslukad i böcker den senaste veckan (8 böcker på knappa sju dagar), så jag är väldigt efter i bloggande och bloggläsande och allt annat som har med datorn att göra. För att kunna läsa böckerna, som är e-böcker (lit-filer) så installerade jag Microsoft Reader via Wine, vilket fungerade alldeles utmärkt. Det finns enormt praktiska bokmärkesfunktioner, och kör man helskärm så blir det så att säga en boksida i mitten och sedan svart runt omkring. Mycket behagligt. Synd att jag inte kan få läsaren att köra pdf också, bara… Iallafall, i och med att jag läst på datorn så har jag liksom läst hela tiden jag suttit framför datorn - det är lättare att slita sig när valet står mellan att ha datorn i knät eller boken i knät, nu var valet datorn i knät eller datorn i knät, liksom…

Och jag undrar om jag inte lyckats dra på mig en förkylning också… vi får se imorgon, antar jag. Imorgon måste jag för övrigt släpa mig ut för att (förhoppningsvis) få ett National Insurance nummer, vilket jag behöver för att kunna göra en CRB-koll, vilket jag behöver för att överhuvudtaget få jobba med barn/äldre/whatever. Det kommer säkert vara dåligt väder… enda ljuspunkten (bortsett från att jag vill få mötet avklarat) är att jag på vägen cyklar förbi de söta korna som går lösa på gräsplätten mitt i stan. Trevligt! En av gräsplättarna, alltså. Det finns flera. Engelsmän gillar gräsplättar.

Inger Edelfeldt

Monday, November 26th, 2007

Svårt att motivera sig att skriva, men här kommer iallafall ett smakprov av Inger Edelfeldts talangfulla novellskrivande:

“Du får absolut inte prata med främlingar”, sa mamman. Hon sa ordet “främlingar” så, att det drog en rysning genom Dittes kropp. En höst hade hon sugit på ett järnräcke för att känna hur det smakade. Precis så var smaken av ordet “främling”. Solen hade inte gått i moln, men vinden var smittad av ordet främling och kändes vassare.

Ur novellen “I fiskens mage”. Jag kan rekommendera 4 x Edelfeldt, fyra novellsamlingar samlade i en volym, för det ynka priset av 39 kr på AdLibris.