Det är först nu som jag inser varför Doktorn och Martha bar vallmor i slutet av avsnittet “The Family of Blood“. Nog för att jag förstod att det var någon slags symbol och så, men jag saknade helt referensramarna.
Nu undrar jag om inte tidpunkten som pojken såg var klockan elva? Får ta och leta upp avsnittet och kolla (om ingen annan vet?). Det vore himla snyggt, faktiskt.
David Tennant ska sluta spela the Doctor; nästa års avsnitt blir hans sista (tyvärr bara några specials - säsong 5 väntar ett år). Jag gillade Christopher Eccleston som nionde doktorn, och jag gillar David Tennant som tionde. Hoppas jag kommer gilla elvan också. (Och att nästa companion blir bättre än Donna!)
Detta påminner mig om att jag borde skriva om Love’s Labour’s Lost, i vilken Tennant gjorde en superbra insats. Nåja, det får vänta. Nu ska jag äta. Sent som vanligt.
Å ena sidan är jag inte jätteförtjust i True Blood. Böckerna är visserligen inte särskilt bra skrivna (den första speciellt är skrattretande), men de har en viss charm och man lär känna karaktärerna, och jag saknar dem nu när jag läst alla åtta böcker som finns (nästa bok kommer ut i maj nästa år, tills dess finns ju som tur är fanfic). Serien är stundvis mer välskriven (speciellt de första avsnitten), men karaktärsskildringarna lämnar en del övrigt att önska och sidohandlingarna som de slängt in, som egentligen inte är sidohandlingar eftersom de snarast tar över Sookies handling, är med få undantag totalt värdelösa och bra exempel på bortkastade pengar å serieproducentens vägnar och bortkastad tid å mina vägnar. Mycket synd, för det finns mycket potential att ta vara på i bok-canon. Varför hitta på eget när det inte ens är bättre eller över huvud taget bidrar till något vettigt?
Å andra sidan kan jag inte låta bli att titta, och jag ser fram emot varje nytt avsnitt även om jag tröttnar när jag ser dem och de bara schabblar bort allt intressant i en orgie i sex och vampyrblod. Men men. Som sagt, jag ser den ju trots allt.
Iallafall. Något som stör mig är alla dessa cliffhangers. De är inte bara värdelösa och handlingsbrytande, utan dessutom löjligt förutsägbara (nu vet jag ju vad som kommer att hända, men jag tyckte likadant innan jag läste böckerna). Men det slog mig inte förrän igår varför jag stör mig så.
Baktakt.
Avsnittets början illustreras av < och avsnittet slut illustreras av >. I vanliga fall ser en series struktur mer eller mindre ut så här, mycket förenklat givetvis:
< uppbyggnad spänning kris lösning eftermäle > < uppbyggnad spänning kris lösning eftermäle >
Typ. Medan strukturen i True Blood ser ut så här (från och med andra avsnittet, eftersom första avsnittet av förklarliga skäl inledde allt, och det fanns ingen cliffhanger att bygga vidare på från tidigare avsnitt):
< lösning eftermäle uppbyggnad spänning kris > < lösning eftermäle uppbyggnad spänning kris >
Detta skulle kunna ses som ett häftigt sätt att bygga upp serien på, wow, coolt, och så vidare. Men tyvärr så funkar det inte på mig. Det känns fel. Baktaktigt. Nu är det ju inget fel på baktakt när det gäller musik (tror jag, iallafall om det är medvetet gjort), men det funkar inte i en serie. Iallafall inte i den här serien, uppenbarligen. Jag har egentligen ingenting emot cliffhangers i allmänhet, men i det här fallet… nej. När man väl kommit in i handlingen så bryts den, och när man nästa vecka återupptar den så finns det inte tillräckligt med tid för att fånga känslan igen, innan problemet är löst och handlingen travar vidare. Det blir lite grann “Ja just det ja! Hon var i fara och-… jaha. Där var det över. Så… skönt, att det löste sig.”. Kanske är problemet helt enkelt att de väntar för länge med att bryta, istället för att spara lite spänning till nästföljande avsnitt?
Men, ni andra tittare kanske tycker annorlunda?
Typ. Gamla datorn är medskickad till Sverige för inlämning och förhoppningsvis reparation, nya datorn är i fungerande skick (Ubuntu Eee, tröttnade på Xandros), veckan har varit innehållsrik. Gårdagen var mest ett töcken - ont i kroppen och helt utmattad. Piggare idag. Har börjat ta tag i allt jag missat, däribland bloggläsande.
Framtida bloggämnen: Love’s Labour’s Lost i Stratford, filmer (Nim’s Island samt The Duchess), Eee Pc 901, plus lite englandsgrejer. Kommer så småningom.
Goda nyheter! Ja, vad ska man säga, annat än YESSS!!! 
Alice i underlandet blir nog skoj den med. Tim burton + Johnny Depp = sevärd film. Så är det bara.
The Evil League of Evil tar nu emot ansökningar, och vem bättre att söka in än allas vår käre Björn? (Käre Björn, detta är inte en förfrågan… det är en order.)
Vafalls? Inte sett Doctor Horrible’s Sing-Along Blog? Jag tror jag dånar… Vilka är ni egentligen, läsare? Är det en orm jag närt vid min barm? Va? Va? VA? Herregud… ungdomen nuförtiden. Nej, det var bättre förr. När film var film och böcker… äh, jag tappade tråden. Det är nog bättre nu iallafall. Speciellt med tanke på att katastrofala misstag (till exempel, att inte ha sett Doctor Horrible) kan åtgärdas mer eller mindre lagligt (beroende på var man bor).
Apropå Doctor Horrible… Jag såg de två första avsnitten av House säsong 5 (har just börjat). Insåg inte hur mycket jag saknat serien förrän jag började titta nu. Härligt! Apropå apropået… Penny spelade patient. Hon var trevligare som Penny…
Ikväll såg jag och Doktorn Sharpe’s Rifles, den första i filmserien om Napoleonkrigssoldaten Richard Sharpe. Hornblower på land, liksom. Jag älskar Sharpefilmerna och har sett alla femton förut (Doktorn var kanske mer måttligt imponerad); ja, jag såg alla femton, älskar dem, tröttnade inte och vill se dem igen. Jag har dock all förståelse för de som gör. Jag gillar dem främst för stämningens skull: frogs & lobsters, tidigt 1800-tal, engelsmän (och irländare), ljuva brittiska dialekter, osv osv. Det finns mer som ger stämningen och som brukar vara med i sådana här filmer, men även om de är förutsägbara så tänker jag inte spoila er här. Jag gillar dessutom musiken - imorgon (idag är det för sent) kanske jag kan se hur det funkar med att lägga in youtube-videos här.
Jo, just det ja! Sharpe spelas av Sean Bean (Boromir, ni vet). Japp, “Still sharp.” *fniss* Han passar alldeles utomordentligt i rollen.
De första fjorton filmerna kom ut mellan 1993 och 1997. År 2006 kom en femtonde film, och senare i höst kommer ännu en. Ser fram emot det! Går inte att få nog.
Nu ska jag fortsätta läsa den enormt kassa bokserie som jag inte tycks kunna sluta läsa (japp, kan mycket väl vara orsaken till att jag inte bloggat tidigare idag eller igår). Sedan är det minnsan dags att sova. Imorgon väntar söndagsbrunch med te (fast detdricker jag i och för sig varje morgon), ägg och engelskt bacon - mums!
Ett tämligen värdelöst inlägg, men jag kände för att skriva något.
Jag är fortfarande helt såld på The Phantom of the Opera - vilket med tanke på att jag haft tillgång till Pirates of the Caribbean: At World’s End i en vecka utan att ens ha titta på filmen (bara bonusgrejerna) känns helt… fel. Men men. Jag känner mig själv, det går över. Tillräckligt iallafall.
Nåväl, en expansion till mitt tidigare inlägg. Jag kan nu konstatera att jag helt klart föredrar filmsoundtracket framför originalinspelningen (dvs musikalen). Skådisarna har inte samma range, de klarar inte alla toner, men det kan jag leva med. Framför allt så sjunger de på ett på ett sätt som är mer tillgängligt för mig, det är inte lika mycket operakänsla över det. Mer “vanlig” sång, liksom. Jag har ofta svårt för höga toner, höga röster - Håkan Hemlin’s insats i Nordman är perfekt, helt min stil. Inte så att jag inte gillar kvinnliga sångare, men det krävs lite mer, tja, substans. Och, speciellt när det gäller musik där texten är viktig, så föredrar jag att kunna höra vad som sjungs. (Vilket är något jag är notoriskt dålig på, tyvärr.) Kort sagt, filmmusiken är måhända musikaliskt undermålig jämfört med originalet, men trots detta mer behagligt för mig att lyssna på. Och det kan inte vara SÅ dåligt trots allt - min kära M har utan protester gått med på att lyssna på soundtracket upprepade gånger den senaste veckan. Ser fram emot att få honom att se filmen också.
Kan för övrigt tillägga att jag, efter att ha sett delar av filmen igen (och igen), blir mer och mer förtjust i Gerard Butlers insats som Erik. Inte helt perfekt röst och för lite missbildning (gissningsvis inte hans fel) vägs upp av riktigt riktigt bra skådespeleri. Och det ska inte underskattas, definitivt inte.
Har ingen annan sett filmen och har åsikter? 
Jag vet inte vad jag ska tycka om det här: Aftonbladets artikel om pojken som såg att grannhuset brann, tog på sig sin spindelmannendräkt och rusade in i det brinnande huset. Å ena sidan, superbra att han räddade en bebis, givetvis. Å andra sidan… är det här en sund och naturlig reaktion för ett litet barn? För någon? Leka superhjälte och utsätta sig själv för fara? Borde inte det här räknas som skadlig påverkan från film? Vad hade hänt om han dött i branden, liksom. Ramaskri, “barn borde inte så se sådana filmer”, borde dräkterna verkligen säljas, etc etc etc. Nåväl, som tur är klarade han sig, och alla andra också. (Sedan kanske man inte ska ta Aftonbladets ord på vad som hände, heller.)
Eftersom M är utomlands och jag kände mig lite ensam och smådeppig så såg jag på The Phantom of the Opera, det vill säga filmen från 2004 med Gerard Butler som Fantomen. Fantomen. Äsch, det låter så… fantomigt. Hero, kroppsstrumpa, djungel, liksom. Vi kallar honom vid namn istället, det är bättre. Gerar Butler som Erik, alltså. Berättelsen i sig själv är underbar, och musiken ska vi inte ens tala om. Perfekt film om man vill gråta lite för sig själv, perfekt musik att njuta av. Bland det vackraste någonsin.
Själva filmen var bra. Det jag skulle kunna klaga på är att det var lite för många, ehm, vad är motsatsen till flashback? Tja, för mycket nutid, helt enkelt. Själva historien som vi känner så väl igen är nämligen en (eller flera) flashbacks. Vi börjar i “nutid” (dvs ca 50 år efter själva historien), och genom ett helt fantastiskt grepp förs vi tillbaka till året då Christine blev operastjärna och Erik verkligen började gå utför. Det är mycket effektfullt att ibland påminnas om nutiden, men det görs någon gång för mycket, och rytmen bryts. Dock underbart, underbart, underbart.
Musiken. Ja, jag kan inte bedöma musik, har visserligen sett några musikaler och en opera men har knappast någon vana av det. Har dessutom inget särskilt bra musiköra, så mycket som kanske inte är “rent” går mig förbi. Jag har hört många klaga på skådespelarnas sång (ja, det är huvudskådespelarna själva som sjunger), men själv tycler jag det funkar riktigt bra. Det är vackert, oerhört vackert. Ibland kanske jag skulle vilja ha lite mer styrka i Christines sång, och ibland haltar Eriks röst litegrann - men på det stora hela, underbart. En del av de riktigt höga tonerna har tydligen sänkts ett hack för att underlätta för skådisarna, men det var inget jag märkte av alls, faktiskt. Christine låter vän, Erik passionerad. Det ligger något i det många säger, att Erik ska ha en helt perfekt röst, det hela bygger litegrann på det. Och visst hade jag å ena sidan önskat att de valde någon som verkligen verkligen kunde sjunga, men samtidigt kan jag inte tycka illa om Gerards prestation. Han funkade bättre som Dracula, javisst, men trots en lite svag inledning så fungerar han här med. Jag kanske kommer ha en annan åsikt när jag ser den igen, eller när lite tid har gått, men just nu är jag för awestruck för att inte älska filmen. M har delgett vissa tvivel över att se filmatiseringen, och med tanke på vad vissa säger om musiken är det kanske bra. Han skulle garanterat höra allt det där som inte jag hör. Samtidigt är det lite av ett eldprov - står den sig även utan perfekt sång?
Det mest störande är nog att Erik inte är så vanställd trots allt. Inte mer än att han kan skyla sig med ena handen. Och inte så att han är jobbig att titta på (även om han var oh så mycket sexigare som Dracula - lite synd, det). En sak har de dock lyckats med; när han står med ansiktet halvt i skugga i slutet och bara den vanställda sidan syns, då ser han riktigt galen ut. Bra spelat.
Sammanfattningsvis: jag skulle mycket väl kunna tänka mig att lyssna på bara soundtracket, jag kommer definitivt se den igen, och jag rekommenderar alla att göra det samma (åtminstone en gång :-P)!