ingentinget

Idag fyller jag 27 år och detta firas bland annat genom att jag för första gången går med i ett politiskt parti.

Jag vill inte lägga mig i politik, dels för att jag inte kan något om det och dels för att jag inte ORKAR bry mig. (jag menar, jag är ju en sådan där lat UNG människa)  Men nu har det gått för långt. Det handlar inte längre om “tråkpolitik”: vi vill lägga pengar på VÅRDEN för den är VIKTIG och SKOLAN är också VIKTIG så den vill vi SATSA PÅ och DE ÄLDRE måste få det BÄTTRE och FÖRSVARET måste vi GÖRA NÅGOT ÅT och FOLK ska få JOBB för det är BRA och så vidare och så vidare. Jag menar inte att allt det inte är viktigt, för det är det. Otroligt viktigt till och med. Men för mig som hyfsat ignorant privatperson så påverkar det inte mig så mycket. Som student kanske jag skulle få några kronor extra, som anställd kanske likaså, och pensionen skulle kanske bli lättare att klara. Mina framtida barn skulle kanske kunna gå i en vettigt skola och lära sig vettiga saker. Men det är så mycket flum. Och de olika partierna är i princip lika flummiga; en del är hemskt mycket bättre än andra, men för mig i min vardag så spelar det egentligen ingen jätteroll vem som har makten de närmaste fyra åren. De förändringar som görs är i allmänhet såpass små att de inte gör så stort avtryck, trots allt. De är steg i en riktning, men inte mycket mer. (notera att detta är en generalisering, och jag hoppas att de som känner sig enormt påverkade av den nuvarande politiken inte tar illa upp)

Men nu har det ändrats. Helt plötsligt handlar politiken om något viktigt, något nutida. Helt plötsligt påverkar den våra liv NU. Och dessutom på ett enormt negativt sätt.

Brevhemligheten avskaffas, vi ska alla avlyssnas, man är dömd redan innan man döms i domstol och jävig, det kan man ju själv avgöra om man är. Och Säpo, de är så högt uppe i maktrangordningen att de är orörbara. Detta trots att de officiellt bedömts som inkompetenta. Vari ligger rimligheten, undrar  jag?

I förra valet röstade jag på alliansen. Vi vet ju alla hur bra det gick. Att jag nu är (passiv) medlem i Piratpartiet innebär inte att jag per automatik kommer rösta på dem i höst. Men det innebär att jag skulle gör det om det var val idag, och det innebär att jag inte tror att något av de andra partierna kommer göra något som kommer få mig att vilja rösta på dem istället. Men de får hemskt gärna motbevisa mig! Inte mig emot, inte alls.

(för trots att jag bor i Storbritannien så får jag ju faktiskt fortfarande rösta i Sveriges regeringsval)

Jag skrev merparten av denna text för ungefär en månad sedan, och hade tänkt att finslipa den och göra den riktigt bra. Men nu är jag ju som sagt en sådan där lat odugling, så jag orkar inte. Det, och så är jag hemskt däst efter födelsedagsmiddagen på tre rätter (italienska restaurangen ASK i Cambridge, rekommenderas starkt!), pippi håller på och äter upp min kalender och jag måste på toa.Dessutom är jag trött på att folk ändå inte fattar. Jag inbillar mig inte att det här inlägget mirakulöst kommer ändra folks inställning. Men jag känner att det är dags att en gång för alla ta ställning, för den riktning vi är på väg i är inte den jag vill gå.