Idag fyller jag 27 år och detta firas bland annat genom att jag för första gången går med i ett politiskt parti.

Jag vill inte lägga mig i politik, dels för att jag inte kan något om det och dels för att jag inte ORKAR bry mig. (jag menar, jag är ju en sådan där lat UNG människa)  Men nu har det gått för långt. Det handlar inte längre om “tråkpolitik”: vi vill lägga pengar på VÅRDEN för den är VIKTIG och SKOLAN är också VIKTIG så den vill vi SATSA PÅ och DE ÄLDRE måste få det BÄTTRE och FÖRSVARET måste vi GÖRA NÅGOT ÅT och FOLK ska få JOBB för det är BRA och så vidare och så vidare. Jag menar inte att allt det inte är viktigt, för det är det. Otroligt viktigt till och med. Men för mig som hyfsat ignorant privatperson så påverkar det inte mig så mycket. Som student kanske jag skulle få några kronor extra, som anställd kanske likaså, och pensionen skulle kanske bli lättare att klara. Mina framtida barn skulle kanske kunna gå i en vettigt skola och lära sig vettiga saker. Men det är så mycket flum. Och de olika partierna är i princip lika flummiga; en del är hemskt mycket bättre än andra, men för mig i min vardag så spelar det egentligen ingen jätteroll vem som har makten de närmaste fyra åren. De förändringar som görs är i allmänhet såpass små att de inte gör så stort avtryck, trots allt. De är steg i en riktning, men inte mycket mer. (notera att detta är en generalisering, och jag hoppas att de som känner sig enormt påverkade av den nuvarande politiken inte tar illa upp)

Men nu har det ändrats. Helt plötsligt handlar politiken om något viktigt, något nutida. Helt plötsligt påverkar den våra liv NU. Och dessutom på ett enormt negativt sätt.

Brevhemligheten avskaffas, vi ska alla avlyssnas, man är dömd redan innan man döms i domstol och jävig, det kan man ju själv avgöra om man är. Och Säpo, de är så högt uppe i maktrangordningen att de är orörbara. Detta trots att de officiellt bedömts som inkompetenta. Vari ligger rimligheten, undrar  jag?

I förra valet röstade jag på alliansen. Vi vet ju alla hur bra det gick. Att jag nu är (passiv) medlem i Piratpartiet innebär inte att jag per automatik kommer rösta på dem i höst. Men det innebär att jag skulle gör det om det var val idag, och det innebär att jag inte tror att något av de andra partierna kommer göra något som kommer få mig att vilja rösta på dem istället. Men de får hemskt gärna motbevisa mig! Inte mig emot, inte alls.

(för trots att jag bor i Storbritannien så får jag ju faktiskt fortfarande rösta i Sveriges regeringsval)

Jag skrev merparten av denna text för ungefär en månad sedan, och hade tänkt att finslipa den och göra den riktigt bra. Men nu är jag ju som sagt en sådan där lat odugling, så jag orkar inte. Det, och så är jag hemskt däst efter födelsedagsmiddagen på tre rätter (italienska restaurangen ASK i Cambridge, rekommenderas starkt!), pippi håller på och äter upp min kalender och jag måste på toa.Dessutom är jag trött på att folk ändå inte fattar. Jag inbillar mig inte att det här inlägget mirakulöst kommer ändra folks inställning. Men jag känner att det är dags att en gång för alla ta ställning, för den riktning vi är på väg i är inte den jag vill gå.

Gör inte misstaget att tro att alla som röstade på Piratpartiet i EP-valet är unga män. Jag vet flera “äldre” ( dvs 30+) män som röstade på det enda vettiga alternativet i den farsartade politikvärld vi lever i, och själv gjorde jag likadant, som den hyfsat unga kvinna jag är. Visst, jag kan gott erkänna att jag är enormt förtjust i både dator och internet, men jag faller nog inte inom den stereotypa datornördsbilden som de flesta verkar ha - ja, förutom de som tror att alla piratpartister automatiskt är våldtäktsmän, då. Jag är för övrigt ingen student heller. Och inte bor jag i Sverige för tillfället.

De flesta som jag diskuterat EP-valet med som inte röstade på Piratpartiet gjorde det inte för att de inte tycker intregiteten är viktig, utan för att de inte känner att de kan stå för allt som PP står för. Vilket osökt får mig att undra över om de själva står för precis allt som partiet de valde istället tycker - känns ganska tveksamt, eller hur? Men jag förstår tveksamheten i att legitimera ett parti som i vissa aspekter helt tycks sakna bromsar. Hur kan de fått för sig att ingen ska få betalt för sitt arbete någonsin? Jag är helt med på att det kostar enormt mycket pengar att spela in en film, och de pengarna måste fås ttillbaka på något sätt. Det jag vänder mig emot är oviljan att anpassa sig till verkligheten - och så frstås det enorma hot mot den presonliga integriteten som dagens politik utgör. FRA, IPRED… vad kommer härnäst?

Varför rösta för ett parti som har såpass extrema åsikter då? Ja, en rätt stor del av mig vill svara med det gamla stereotypa kvinnosvaret: om du inte vet det så tänker jag inte berätta det för dig! Det borde vara så självklart. Självklart på ett alldeles naturligt sätt och inte på det där gamla dumma jag-tänker-inte-förklara-för-dig-om-du-inte-fattar-själv-sättet. Men det finns en enormt stor generationsklyfta inom dagens väljare - en del har i stort sett växt upp med internet, en del (däribland jag själv) minns tiden innan internet men har tagit till hela internetidén som fisk till vatten och ser nu internet som något självklart, en del har levt utan internet en stor del av sitt liv och förstår kanske inte riktigt grejen med det. Och en del orkar inte bry sig. Det borde vara upp till oss i mellangenerationen (en stor generalisering här, men vi kanske inte ska se det som åldersgenerationer utan tankesätt?) att förklara och visa. De som helt vuxit upp med internet har säkert lika svårt att förstå “gamlingarna som inte fattar något” som gamlingarna har att förstå de unga. Borde inte vi som sett båda sidorna av internet, både livet utan och livet med, vara de som medlar? Jag hoppas att Piratpartiet kan hjälpa till med det, och att inte “de unga” får allt utrymme. Jag lever trots allt i tron att alla kan förstå hur fantastiskt internet är, vilka oerhörda möjligheter som finns. Fast så är jag väl kanske mer ung än gammal…

På något sätt måste vi sätta ner foten och visa att det inte är acceptabelt att strunta i integritetsfrågorna, att vi inte tänker ta det liggande. Oavsett vad man tycker om själva FRA-frågan så torde Reinfeldt och co’s beteende gentemot sina medpartister väcka upprördhet - att mobba ut eller hindra någon från att rösta som den vill är så långt ifrån acceptabelt man kan komma. Ochh övervakningen… snälla, erkänn att ni skötte det fel och gör något för att rädda det hela! Helst innan nästa riksdagsval, tack. Om man inte kan rösta på Socialdemokraterna för att, tja, man vill Sveriges bästa (och då ryker faktiskt vänsterpartiet och Miljöpartiet, ledsen), men inte kan rösta på något av de borgerliga alternativen, vad finns kvar? Piratpartiet? Jag gör det som krävs, och jag är nog inte ensam.

My Cup of Tea skriver tänkvärt om valvåndan, och jag tar mig friheten att citera ett kort stycke här:

För det är ju så, att vi röstar inte i ett vakuum, och röstning enligt det kategoriska imperativet är vare sig möjligt eller önskvärt. Jag skulle inte rösta på Piratpartiet om jag trodde att det skulle leda till att de ensamma fick bestämma om allt i egen majoritet. Men den situationen är helt hypotetisk. Verkligheten  är att Piratpartiet kan få ett, eller med lite tur två, mandat, och de kommer att verka i en politisk verklighet där även moderater, folkpartister, socialdemokrater och så vidare har inflytande. Sett ur det perspektivt ter det sig alls icke problematiskt att rösta på Piratpartiet, trots även starka associationer. Sannolikheten att Piratpartiet kommer att kunna ställa till skada är helt enkelt mycket mindre än sannolikheten för att det kan göra en viss och välbehövlig nytta i några mycket viktiga frågor.

Mer om det kategoriska imperativet finns på Copyriot. Och mer läsvärt om Piratpartiet och gammelpartierna hos Henrik Alexandersson här och här. Faktum är att det finns gott om underbara skrivare som skriver tänkvärda saker på internet - det är en del av tjusningen med det. Och precis som med gammelmedia så får man skilja agnarna från vetet - jag ser inget problem med det. Problemet i det fallet ligger nog hos de som ser internet som något slags orakel där allt är sant. Jag undrar om de tror på allt som står i pappers-Aftonbladet också?

Stort tack till Johan Ingerö, vars bloggpost gjorde att jag fick upp ångan och faktiskt satte mig ner och skrev av mig lite. Min första riktigt politiska bloggpost, tror jag nog. Och ett ämne som förtjänar mer tid och kunskap än vad jag har givit det här.

Och du, Annika Qarlsson, jag får inte heller ihop det - tycker centerpartiet att integritet är viktig eller tycker de inte det???