Det är först nu som jag inser varför Doktorn och Martha bar vallmor i slutet av avsnittet “The Family of Blood“. Nog för att jag förstod att det var någon slags symbol och så, men jag saknade helt referensramarna.
Nu undrar jag om inte tidpunkten som pojken såg var klockan elva? Får ta och leta upp avsnittet och kolla (om ingen annan vet?). Det vore himla snyggt, faktiskt.
Nu när man bor i ett land där krig länge varit mer av en verklighet än vad det är för många av oss i Sverige.
In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.
We are the dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved, and were loved, and now we lie
In Flanders fields.
Take up our quarrel with the foe:
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high.
If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
In Flanders fields.
“In Flanders Fields”, Lieutenant Colonel John McCrae, 1915.
Mer läsning om Remembrance Day, Armistice Day, Veterans Day och Hågkomstens dag på wikipedia.
Jahapp. Igår var det alltså Halloween, och vi hade bunkrat upp med en massa godis. Inte en enda unge ringde på dörren. Jag hörde dem gå förbi, damnit. Ja ja. Å ena sidan lite synd, å andra sidan innebär det att det finns en massa godis. Bara till oss. Hehe. Dessutom tyckte min asociala sida att det var oerhört skönt att inte behöva öppna dörren för främlingar.
Som vanligt är det inte personen på bilden som har skrivit inlägget.
Häromveckan var jag och Doktorn på Oxfam (vi brukar gå förbi där med jämna mellanrum om vi är i närheten, ifall de fått in något bra), och jag förälskade mig i en tavla. Och eftersom den bara kostade £2 så gick Doktorn med på att köpa den. Ja tänka sig, det är ett djur på den. 
Kan inte låta bli att älska den. På baksidan står “HORACE by Julia Hawkins”. Min slutsats är därför att sjöhästen heter Horace. Gulligt!
Färgerna passar bra in i matrummer där vi råkar ha en tom vägg som Horace skulle passa utmärkt på. Bredvid köket, som går lite i blått (finns ingen dörr till köket utan bara ett stort valv, eller vad man ska kalla det), och liksom mellan de blå gardinerna på en annan vägg och kudden med blå detaljer som ligger i stolen/fåtöljen i hörnet. Perfekt!
Eftersom vi tänkte att tavlan skulle passa bäst precis mitt på väggen (eller väggpartitionen, mellan köksingången och ett fönster), så tog jag ett måttband och mätte nogsamt upp hur bred väggpartitionen var. Detta delade jag sedan på två, för att få reda på var kroken skulle fästas. Eftersom jag ändå är hyfsat bra på matte så gjorde jag uträkningen i huvudet; lätt som en plätt!
Jag räknade fel på 10 cm. Attans också.
På fredag är det Hallowe’en. Jag vet inte vad jag hade föreställt mig, men kanske något mer i stil med våra fina svenska påskkärringar. Söta små barn som går runt och tigger godis. Visst, i halloweenfallet så får man inga fina påskbrev, barnen gör så att säga ingenting för att förtjäna godiset… men inte kan det väl vara meningen att de medelst hot försöker tillskanska sig godis? Va? Var är föräldrarna? Kan de inte hålla ordning på sina ungar? Va? Va? VA?
I tidningarna kan man nämligen läsa om hur polisen kallar in förstärkningar, och hur de lovar att gå runt ute i samhället på fredagnatten för att hålla ordning. De vädjar till ungarna att om ni knackar på hos äldre och de inte har något hemma att ge, för guds skulle skräm dem inte!
Affärerna har mjöl- och äggransonering för yngre personer, allt för att förhindra bus. Vad gör ungarna med mjölet egentligen? Vill jag ens veta?
I måndags när jag var ute och handlare så passade jag på att bunkra upp med godis (choklad och kolor inslaget i papper, allt för hygienens skull) , men efter att ha läst om vad som kan hända om man inte har godis hemma så såg jag igår till att köpa lite mer. Bara utifall att. (Och blir det över så är det bara bra, då kan ju jag och Doktorn smaska med gott samvete.)
Se där! Det funkar! Med hot kommer man långt… Bra att ungarna lär sig det redan i så unga år.
Jag menar, jag har verkligen ingen lust att städa ruttet ägg från fasaden på lördag.
Har ni tänkt på hur påslakan liksom äter upp den andra tvätten när man tvättar? Man stoppar in ett påslakan, ett vanligt lakan, ett eller flera örngott och kanske lite annat, och när man sedan ska plocka ur tvätten ur tvättmaskinen så ligger där bara ett supertjockt påslakan och lurar. Som en orm som svalt en kanin, typ.
Det händer iallafall mig.
Idag stoppade jag in två påslakan, ett underlakan samt två örngott i tvättmaskinen. Allt var för sig, prydligt och fint. När den var klar kunde jag plocka ut ett örngott och ett påslakan. Som en säck, typ. Man undrar ju vad som händer där i maskinen..
Var ett tag sedan man skrev något… omotivation kan ställa till med sådant. Och så har jag en jättelång recension av min älskade lilla pyttedator, som jag i princip skrev för någon vecka sedan, men eftersom jag är övertygad om att jag glömt en hel massa så har jag inte vågat posta den ännu. Nu har jag dock gett mig själv ett ultimatum: imorgon ska den postas, vare sig den är klar eller ej. Typ.
Men den ickepublicerade skriften var inte huvudämnet för denna bloggpost. Vintertid. I natt händer det: en timmes längre sömn. Underbart!
Jag hade helt missat det, men som tur var så stod det en liten påminnelse högst upp på Cambridge News hemsida - annars hade jag nog missat det helt.
Det roliga i sammanhanget - förutom den extra timmen - är att i Sverige så ställs klockorna (teoretiskt) om klockan tre på natten. Här i Storbritannien ställs de tydligen om klockan två på natten. Och eftersom Sverigetiden är en timme före Storbritannientiden, så sker omställningen, tillbakadragninge, precis samtidigt.
Jag undrar om det är en slump eller om vintertiden helt enkelt börjar samtidigt överallt, GMT 2 am. Jag trodde visserligen inte att det skedde på samma dag överallt, men vem vet. Imorgon får jag nog ta och googla fram svaret, så man vet. Bara för att.
Fast nu är det dags att ställa tillbaka klockorna och gå och lägga sig. Godnatt!
Livejournal har, upptäckte jag precis, en selektion av underbara 404-meddelanden som dyker upp när man hamnat fel. Klicka här och uppdatera sidan så byts meddelandet ut. Det kan man roa sig med ett tag.
Min favorit är:
I’m sorry, you’ve reached a page that I cannot find. I’m really sorry about this. It’s kind of embarassing. Here you are, the user, trying to get to a page on LiveJournal and I can’t even serve it to you. What does that say about me? I’m just a webserver. My sole purpose in life is to serve you webpages and I can’t even do that! I suck. Please don’t be mad, I’ll try harder. I promise! Who am I kidding? You’re probably all like, “Man, LiveJournal’s webserver sucks. It can’t even get me where I want to go.” I’m really sorry. Maybe it’s my CPU…no that’s ok…how bout my hard drives? Maybe. Where’s my admin? I can’t run self-diagnostics on myself. It’s so boring in this datacenter. It’s the same thing everyday. Oh man, I’m so lonely. I’m really sorry about rambling about myself, I’m selfish. I think I’m going to go cut my ethernet cables. I hope you get to the page you’re looking for…goodbye cruel world!
-the webserver
