Jag tycker inte om folk. Jag är rädd för folksamlingar. Det vill säga, när det är fler än en person utöver mig själv. Jag undviker situationer där jag kan råka träffa på folk. Överdrivet stereotypt svensk: undvika grannar, inte prata med folk i onödan, etc etc. Jag kan hantera det hela, uppenbarligen: jag studerar, går och handlar, tar en tur på stan, har jobbat med barngrupper och inom hemtjänst, trivdes rätt bra som lärare till och med. Men det är till stor del ett rent inlärt beteende - den naturliga reaktionen är att fly. Det fungerar givetvis bättre med folk jag känner; jag tycker hemskt mycket om att träffa kompisar och bekanta, även flera åt gången. Men allra helst en i taget.

Jag undviker att gå utanför lägenheten om jag inte måste, det skulle inte falla mig in att gå ut med soporna om jag inte hade ett annat ärende också och alltså måste gå ut. Jag föredrar att handla på vägen hem så jag inte måste gå ut en gång till. Jag undviker att gå ut när det är mörkt; trodde länge att det berodde på just mörkret, men faktum är att jag inte har så mycket emot att gå ut när det är mörkt om vädret är ogästvänligt. Inte lika stor chans att träffa på andra människor om det ösregnar eller är 20 minus. Situationer som kräver att jag tar mig ut tenderar att dominera dagen. Har jag föreläsning eller ska jobba på eftermiddagen så försvinner förmiddagen också eftersom jag inte kan slappna av ordentligt. Beroende på aktivitet och dagsform, såklart.

Jag gillar nätter. Ingen som skulle få för sig att ringa på dörren, eller på annat sätt tränga sig på. Lugnt och stilla. Mörkt och skönt. Ensamhet. Stillhet. Balans.

Ganska ofta, känns det som, så inträffar det saker som gör att främmande människor behöver gå in i lägenheten. Speciellt hos min pojkvän, och eftersom jag tillbringar en stor del av min tid där så påverkar det såklart även mig. “Under de närmaste dagarna” så ska det komma hit några och kolla ventilationen. Det är sådär lagom luddigt och vagt, vilket innebär att jag hela veckan har gått omkring och varit nervös. Folk som går förbi på loftgången får mitt hjärta att slå fortare, och på morgonen när jag ligger i sängen och mornar mig (eller har vaknat tidigare än planerat och försöker somna om) så kan minsta ljud få mig att hoppa till. Inte nog med att de kan komma vilken dag som helst, de kan dessutom komma vilken j-a tid som helst. M försäkrade mig att de inte skulle komma innan åtta, men kan man verkligen lite på det? Och när slutar de egentligen? Fyra? Fem? Sex? Kvällspass? Jag kanske ska poängtera att jag inte har något emot hantverkare - de är oftast väldigt trevliga och så. Men det är främmande människor. På mitt revir. Inte bra.

Hmm… När man skriver ner det så här så låter det rätt konstigt. Rejält konstigt, faktiskt. Undrar om man borde skaffa hjälp för sådant här? Men jag klarar mig rätt bra. Det är en naturlig del av mitt liv, så att säga.